Jag kommer inte ihåg så mycket från sista tiden. Mest den där jävla onsdagen och torsdagen. Dom värsta dagarna i mitt liv. Fick några sms där det stod är det sant om Frida? Jag kände på mig att det hade hänt något. Men berättade det inte, ville inte att det skulle vara sant. Sedan var det den där torsdagsmorgonen. När jag vaknade satt mamma på sängkanten. Blev förvånad eftersom jag var hos pappa då. Hon sa precis som det va.- My, det är en av dina kompisar som har dött. Jag kände hur gråten började bränna, hur hela världen snurrade. Mådde så jävla illa, ville bara bort, bort bort. - Frida Paulsson. Sa hon. Jag kunde inte hålla mig, all gråt och ilska bara forsade ut. Jag gick till skolan, när jag kom upp till skåpen möttes jag av flera söndergråtna ansikten. Då visste jag att det va sant. Helt sant. Vi kramades länge, grät tillsammans. Det kändes bra att ha några nära. Samma dag kom en präst till skolan. Vi hade minnesstund och sörjde hela dagen. Vi åkte till din grav, den finaste graven av alla. Tillhörande den finaste av alla. / My.

Frida Evelina Paulsson. Idag är det precis ett år sen du lämnade oss. Lämnade oss frågande när du flög från denna jord. Gumman, är det inte dags att komma hem nu? Du har varit borta alldeles för länge. Gud tog tillbaka sin finaste ängel, alldeles för tidigt. / Melina och My.